Grisen lever, och är rikare än sist

Ingen hade väl väntat att den här mannen skulle vakna till liv igen. Livet, och så vidare.

Sanningen är väl att världen ser för osäker ut och jag inte ser det vettigt att investera. Det mesta är sålt sedan senast, jag ligger runt trettio procent investerad: laxbolag, spelbolag, diabetes- och investmentbolag. För all del, de få bolag jag har går bra, men det är skakiga tider.

Vilket inte behöver betyda någonting. Men det är tillräckligt för att jag ska sitta på pengarna och vänta. Såpass borta från investerandet är jag att inte tittar på mina innehav eller letar nya bolag med månaders mellanrum.

Man är änna lite Trumpen.

Hepp!

nu lägger vi oss kort och försöker hoppa av i tid

Fler än en person undrar väl lite smått vart marknaden tar vägen dessa dagar. Själv har jag saken klart för mig: inte dit jag vill. Snälle lille marknaden, kan du vara vänlig och gå ned? Jag menar inte i just de aktierna jag sitter i, men… Jo, för fan, ta de också. Jag är trött på det som pågår.

De senaste veckorna har jag gjort rockader på mina innehav, dumpat samtliga små innehav och fokuserat innehaven. Jag har även sålt av gamla syndare (NCC, HM, Tobii, Johnson and Johnson) och köpt lite nytt och härligt.

Men jag har inte tänkt att behålla mina nya aktier. Jag kan inte med gott samvete säga att jag vill äga aktier långsiktigt som det ser ut nu (kaos). Jag ligger därför tungt i spelaktier med tio procent stop loss på. Givetvis löste det då ut i Transmedia istället. Jaja, de kan ha sina problem, så många irriterande skyltjävlar som de sätter ut vid villakvarteren runt där jag bor. INGEN ÄR INTRESSERAD AV ATT DU HAR DRAGIT IN BREDBAND, DEN LILLA VIMPELN SER BARA BILLIG UT.

Jodå. Aggressioner.

Sitter med trettio procent aktier igen, och det känns bättre än förut när jag hade så vettigt långsiktiga innehav som jag kunde komma fram till men bara var investerad till under femtio procent.

Låt oss nu se vart det barkar. Förmodligen åt helvete – det är som vi alla vet bara en tidsfråga.

En annan sak: varför skriver jag inte längre? Folk listade ut vem jag var är väl en del av det. En annan är att jag egentligen inte har nåt vettigt att säga just nu. Jag har dessutom en blogg i mitt eget namn som jag lägger ned tid på. Den är inte om investerade (inte den här heller, den är mest om mitt klagande på investerande), men i alla fall.

Håll i den!

Och hur bra gick det, huh? Mitt försök att ignorera aktier under semestern har inte lyckats. Än. Det har bara gått två dagar. Jag har å andra sidan hunnit med det skrivande på min nya bok som är inplanerat, och ännu har jag inte stressat ihjäl mig.

Jag har allvarliga planera på att lägga ned den här bloggen – igen – och att börja skriva, möjligen mer seriöst, om aktier på min författarhemsida. Jag menar, vad är det värsta som kan hända, att nån tar mig på orden, följer mina råd, tänker som jag gör om det finansiella?

Ja, det är ju det. Tänk om nån gör som jag gör. Brrr, man blir kall av tanken.

Jag kan noll och ingenting om aktier, det vill säga, jag känner det som att jag kan noll och ingenting. Jag gör mina försök att vara långsiktigt och jag gör mina försök att vara smart. Finns det en möjlighet till snabb vinst så finns det. Om det fungerar? Nä. Men i alla fall.

Att stå med eget namn och vilka aktier man tittar på och hur man tänker är förmodligen lysande för ens egen disciplin, då om nån gång borde man lyckas se på sig själv objektivt och inse att man i stort sett aldrig helt vet vad man sysslar med. Jag tror visserligen att 99 procent av de som bloggar är fyllda med skit (hälften av dem med ont uppsåt) och att man ska ta en blogg för vad den är: huh.

Jämför med bokbloggar, de som recenserar och länkar som galna där. Inte mycket till kvalitet, om ni frågar mig.

Jag har ett annat problem. Efter att min wordpressinstallation på min andra blogg´fick malware i sig av nåt slag och jag i min frenesi att få det ordnat radera alla gamla inlägg, ja, hela bloggen, design och allt, så skulle jag i andras ögon ”börja om”; man skulle inte längre se att bloggen varit igång de kanske femton år som den har varit. Okej, svag överdrift, men bloggen i sig har varit igång, sen har den bytt plats och adress några gånger. Men här har jag inlägg sen 2010 i alla fall. På författarbloggen har jag numer knappt ett halvårs inlägg.

Stora problem, inget som har med ekonomi att göra. Har nåt hänt med mina innehav värt att rapportera? Tja, Bufab studsar upp- och ned tre-fyra procent per dag vad det verkar – och jag har inte orkat leta upp orsaken. Ja, och Scandi Standard köpte mer kycklinguppfödning i Irland. Vet jag mer än så? Nä. Jo! Ett svagt öga mot Tobii visade att det gått käpprätt åt röven. Ajajaj. Köpläge? Vi får väl se vad boken säger imorgon, om jag kan lägga tiden på att ta reda på det eller inte.

Peace out!

 

att pausa i investarendet över sommaren

Jag tänkte ta en paus från allt vad aktier heter under fyra veckor – jag tror det kallas semester. Problemet är jag vill göra mig av de de aktier som jag tror kan gå ned under den tiden och som jag vill äga men inte i en lågkonkjunktur. Så jag försökte sälja Actic, Munters och Engelska Skolan. De två första gick inte. Jag satte säljkursen till slutkursen dagen innan och gick glatt till jobbet – och gick sur därifrån. Aktierna gick ned och jag sitter nu med dem in på början av nästa veckan.

Svårt att kalla det för problem, men jag vill renodla inför fyra veckor av bokskrivande. Bokskrivande innebär tre veckor av minst femtusen ord om dagen med en lös idé i botten eller en idé som jag kommer på under tiden. Jag faller framåt i handlingen och får en bok på plats. Det verkliga jobbet kommer när jag renodlar den sen, men det har sin charm det med. Att syssla med aktier under den tiden skulle få blodtrycket att gå i taket. Jag skriver och jag ligger lamslagen och tittar i taket. Fint liv. Hoppas jag kan göra det på heltid vad det lider.

Med andra ord: blä.

Sen har vi HM, bolaget som Gud vägrade att ge en vettig värdering på. Själv har jag sagt att jag aldrig skulle sälja Kinnevik, NCC och HM, de första aktierna som jag köpte. Detta för att ha nåt som ligger där utom räckhåll för min dumhet och ivriga köpfingrar. Kinnevik sålde jag. Kursen var löjligt hög för några år sen och Greklandsspöket hånade mig alltför mycket. Trots allt en bra anledning att bryta löftet. Jag har nu börjat att köpa in mig igen och det är igen ett av mina större innehav. Den här gången ska jag aldrig sälja det igen. Tja, det kan gå.

HM sålde jag inte för att bli av med det men för att jag inte ville ha aktier på Avanza utan på Nordnet. Avanza är plottrigt medan Nordnet har skärpt till sig. Mina tidigare tankar om att ha aktier på olika banker för att hindra mig från att handla för mycket, att ta irrationella beslut har gått över i en lusta att se min stora innehav i ett och samma konto. Tanken är nu att sälja HM och köpa tillbaka samma mängd aktier på Nordnet. Ja, det finns kostnader, men det har varit okej att sälja då priset att köpa tillbaka har blivit billigare. Jag har dock inte köpt tillbaka allt då jag är en dålig människa och då jag har en dålig karaktär. Samt att jag inte blir klok på bolaget. Det går att se på olika sätt, men inget av sätten säger till mig klart och tydligt att jag kommer att sitta med en stabil kursuppgång de närmaste femton åren. Vilket i mångt och mycket var målet med inköpet i första läget.

NCC, numer Bonava och NCC har jag dock aldrig rört sen jag köpte. Jag köpte inte för så mycket men kursuppgången de senaste åren har gjort det till ett större innehav och här är jag stenhård: jag tänker inte sälja. Vilket är påfrestande då jag inte gillar Bonava. Förvaltande av bostäder begriper jag mig inte på. Byggande av broar och vägar, det gillar jag. Det ena är underlig förvaltning, det andra är företagande och värdeskapande. Likväl, de bolagen kommer inte att säljas.

I övrigt? Lite smått deprimerad i allmänhet, mycket på grund av en förkylning som satt stopp för min rehab för vristen på mitt löpande. Efter två och ett halvt år kunde jag häromsisten, om än med smärta, tassa rund 8,5 kilometer. Inte dåligt två år efter att jag var sjukskriven i ett halvår för att jag inte kunde stå nog för att arbeta. Förkylning dum, aktiekurs på Munters och Actic dum.

Munters, Actic och Engelska Skolan är innehav jag har tänkt att köpa in igen, men jag vill inte äga dem för tillfället.

Annars jobbar jag på en lista med att identifiera tio bolag (som Lundaluppen), och verkligen försöka att hålla mina större investeringar i dessa. Det känns sunt att ha färre innehav att titta, färre saker att oroa sig för.

Låt semestern starta! Och låt börsen bli bara lite sur och min nästa bok bra nog att även förläggare uppskattar den. Det verkar som den handlar om solceller, för övrigt. Fina grejer.

investerande i en semestersuktande värld

Rubriken är fin, men så skriver jag mest i en paus från bök, trevligt sånt, med planering av en bok jag tänker skriva under semestern och har sålunda lite för mycket ord i fingrarna. Och jag tänker just på rubriker och på hur mycket jag blir påverkad av dem.

Jag såg, och hittar jag den länken, nä, en rubrik om Berkshire Hathaway Energy och att de investerade i hållbar energi. Whoppa! Jag letar som en galning – enbart på rubriken, att bolaget finns – och jag hittar inte det jag hoppas på. Visst finns bolaget, men det är helägt och går inte att investera i.  Så där sitter Buffet, den typen, och investerar klokt inom framtidsbranscher och jag kan inte hoppa på hans tåg. Jag kan det, jag vet, men då får jag också ett ägande i Geico och i IBM. Geico går fetbort för de lusar ned nätet och framförallt sportsändningar, med sin irriterande reklam, och IBM vill jag inte ha med att göra (för att jag inte ens orkar kolla upp vad de sysslar med nuförtiden).

OP

avanza vs nordnet feat degiro: underliga äro nätbankerna

Jag har länge sagt att Avanza är bättre än Nordnet, och Degiro är smidigare än de bägge. Inte längre så. Nordnet är min favoritbank nu och alla mina nyinvesteringar sker där. Vad har hänt?

Jag är ute efter låga kostnader och enkelhet. Att nämnda banker har så mågna flikar med rubriker och länkar som de har beror förmodligen på att de har saker de inte vill ta bort för att några fortfarande använder dem, att förvirring får en att upptäcka nya tjänster (som man misstänker att de tjänar med pengar på att courtaget, och att förvirringen får en att tro att aktiehandel är förvirring, att saker måste ske). Det kan också vara så att de inte vet vad de gör.

En sak är säker, Nordnet fungerar bäst för tillfället. Degiro har blivit ett helvete där man hamnar i blinkar listor på olika marknader när man loggar in. Ah, men jag skiter i hur den och den marknaden går, jag skiter oftast i hur mina egna aktier också går. Jag vill se de aktier jag vill se, och jag vill kunna lista dem själv – och det är allt jag vill se. Bankerna övriga utbud är förvirring, då medveten eller inte.

Så, hur går fipplandet? Faktiskt går det så långt att jag säljer av på Avanza och köper på Nordnet. Kostnader jag vet = korkat, jag vet. För tillfället sitter jag med svenska aktier och utländska aktier i mitt mest välfyllda konto, aktier som jag inte vill sälja. Likförbannat… Och som jag nu sålt av Fortum, mitt tidigare största innehav, har jag pengar över, pengar som jag hellre skulle se på det mer renodlade Nordnet. Så en tiondel av mitt totala innehav, kontantmässigt, åkte över till Handelsbanken idag för att slussas vidare till Nordnet. När man är en marginaljagare som jag så är detta ett stort steg. Jag har också i den lilla uppgången idag sålt av en fjärdedel HM för att föra över de pengarna till Nordnet. Tummarna för att HM går ner lite så jag köper in mig utan nån större förlust.

Förlusten jag pratar om är omsättningsskatten som betalas på nytt, om man säger så, när man tar sig till ett nytt konto.

I övrigt har jag bitit ihop och insett att tiden går och Kinnevik vägrar att gå ned mer, så jag har börjat att köpa in mig hyfsat regelbundet. Det har även blivit några tusenlappar i Investor. Men det kan jag inte förklara, det känns mest bra. Deras innehav i Volvo – bolaget jag ogillar mest av alla – ger mig gråa hår. Men som bolag är de långsiktiga, och är det nåt jag är ute efter just nu så är det långsiktighet. Det känns som att folks liv går ut på att vara nöjda i nästa sekund. Jag är inte sån. Nästa sekund är ointressant, den är ju så nära och du vet vad du får. Ser du längre fram så är det lite mer osäkert, lite mer spännande – och förhoppningsvis lite lukrativt.

Har också sålt några aktier.

 

 

Gasa och bromsa i investeringstakten

Jag har en  förmåga att göra mig upptagen. Min personlighet antar jag, hela tiden är det nåt som måste stå i centrum. Eftersom min tanke var att fokusera på författandet var det olyckligt att jag gled in på aktierna nu igen. Senaste halvåret har jag inte kunnat hjälpa att jag hamnat där jag har gjort.

Vilket presenterar ett dilemma. Nu måste jag gå igenom företag för företag och göra ett n långsiktig bedömning utifrån dagens kurser och se hur saker borde arta sig. För jag planerar att gå i aktieide, köra strutsen, stänga av datorn.

Drömscenariot är att jag skulle vara nöjd med de aktier jag har nu och passivt överföra pengar till indexfonder varje månad, inte behöva göra några beslut förrän jag har tiden och intresset att köra en omgång med fokuserad investering igen. Men det är ju inte så enkelt.

För när kommer kaputten? Nån gång pyser ballongen, eller ska vi säga sväller räntebubblan… eller säger vi då ”pyser räntebubblan”? För eller senare går börsen i bajan. Och jag känner mig inte bekväm att investera automatiskt i indexfonder nu. Jag tror inte, betonar tror att marknaden kommer att hålla sig på den nivån vi har nu utan att den kommer att dö av.

Så jag väntar och jag väntar på att det ska dykas så jag kan börja med min taktik. Fast… jag trodde det skulle skita sig 2011. Och sen 2015. Och så nu igen då.

Jag har svårt att bädda ned mina aktier helt enkelt, är rädd för att äga aktier i dagens klimat utan att jag sitter och övervakar dem. Skulle jag sen sälja det jag äger i en nedgång? Det skulle jag kanske inte. Men det skulle kännas bättre att vara medveten om vad som hände.

Så här sitter jag och nattar aktier. Fortum fick döden dö. Mitt största innehav såldes av. Inräknat utdelningar gick jag på plus till slut men det var en jobbig resa. Företaget kanske kan resa sig, jag gillar deras nya VD. Men det verkar inte veta vad de ska göra och deras enorma kassa slänger de bort i utdelningar. Så… tack för resan, vem vet om vi ses igen.

blir det alls fler börsuppgångar?

Väldans vad man skriver när man inte måste. Eller när man tar en paus från bokidén man har och som snurrar allt fortare för att inte landa i nåt vettigt, än.

Pengar har aldrig intresserat mig, att ha, att använda till nåt. Klart att man kan fantisera om att bygga nåt fräckt hus vid en idyllisk sjö eller gå runt och dela ut presenter till folk bara för att, men att ha pengar för att kunna konsumera mer? Inte min grej. Pengar är enbart trygghet och frihet.

Så! När ska det friheten infinna sig? Ärligt behöver jag inte jobba heltid. Jag får in lite pengar från aktieutdelning, har cirka 400t investerat just nu, men de pengarna gör varken till eller från. En halvtidslön och jag klarar mig fint.

Så varför inte slå till? För det första måste jag hitta en sånt jobb, och det är inte helt lätt. För det andra skulle det bli ett jobb med halva dagar, så det skulle ändå bli att ta sig till jobbet och det skulle fortfarande vara fem dagar – åtminstone så som jag har förstått det. Undantag finns säkert.

Så man går där och jobbar på. Slit och släp och inte helt tjo på jobbet. För man vill ju vara på den andra sidan.

Nu ska vi leka med tiden och börsen. Nån gång går luften ur och det tar några år för börsen att resa sig igen. Ska jag gå ur börsen nu, sälja min lägenhet och göra några sista år och sen kunna vara fri? Eller ska jag vara med ned i börssänkan och sen hoppa av när kurvan tagit sig uppåt igen och man är rik och glad?

Självklart ska jag med ned och sen med upp. 400t är inte mycket, även om det i verkligheten är mer pengar sitter i en ny bil och jag har en hel del kontanter, samt möjligen en del i ett torp som jag skulle kunna sälja.

Men frågan jag ställer är: Japan?

Det landet har inte mått så bra de senaste tjugo åren. Bolagens familjeägande och struktur har varit mindre bra i konkurrensen. Och de har levt lite för länge. Och de har kanske legat med varandra okej men i så fall använt kondom.

Är världen på väg in i en avstannande ekonomi? Jag vet verkligen inte men jag kan inte sluta att tänka på det. The Economist är det väl framförallt som har satt griller i huvudet på mig om att vi lär få vänta oss mindre avkastning på pengarna framöver. För lite folk helt enkelt. Och vi har egentligen våra stora ekonomiska framgångar när vi har fler konsumenter att slänga in på marknaderna.

Afrika? Att det lär ska in fem miljarder afrikaner i ekonomin inom närmaste generation? Förvisso – och jag letar som en iller efter vettiga uppslag för att investera. (Han heter Gustav mannen man läser och betraktar – och sen inte följer, för att man blir trots allt inte klok på marknaderna.) Kommer länderna att överleva som demokratier? Är länderna demokratier? … Spelar det nån roll?

Jag tror att vi kommer att hamna, tyvärr, i lägen med oligopol, att vi får ny Standard Oils, och att vi får leva med dem bra länge. Med andra ord borde man kanske köpa Amazon, trots allt. Vilket bolag kommer att kunna stå emot? Vilken regering kommer att kunna stå emot?

Där ser man. Idag är jag negativ och rädd för framtiden. Men säljer jag mina innehav? Nope. För jag tror verkligen inte att jag är smartare än resten av världen.

den nya portföljen

Den nya portföljen ser minsann spretig ut. Det känns väl sådär, om jag ska vara ärlig. Fast jag har inte sett köplägen i de aktier jag ägt, och jag är inte smart nog att veta när jag ska ska sälja. Så jag har köpt. Sen försvann som bekant courtaget på Degiro, så några aktier kom med bara för skoj, för att ha där som bevakning. Naturligtvis har samtliga små aktier gått som tåget. Ett tåg som består av mindre bolag som kommer att krascha mångas världar när börsen vänder nedåt, men sånt är livet.

Annars har jag inte gjort mycket. Jag har sålt ännu lite Telia, kliat mig i huvudet över hur Tobii mår egentligen och har börjat att skämmas över Spiltan. Jag tycker bolaget är övervärderat och det rejält, men samtidigt är jag investerad där för att det ligger lite kul till, i fråga om hur aktien handlas och hur bolaget i sig sköts. De pengarna får ligga, det är kul nog.

Jag har börjat att köpa in mig i Kinnevik igen, mitt favoritbolag. Det var så uselt för nåt år sen. Millicom var en enda härva och jag blev förbannad och sålde. Nu har det inte samma vikt i bolaget längre och och jag köper som sagt. Men lite lite lite, för jag väntar mig en dip. Och med väntar så menar jag att jag håller tummarna.

I övrigt inte mycket. Jag ligger på mellan 25-30 procents kontanter och ska försöka få upp detta till trettio procent utan att sälja av några aktier. Det beror på hur börsen går med andra ord.

Jag har också beslutat mig för att återinvestera utdelningarna från HM i HM. Jag inser att jag inte blir klok på bolaget, men är man nånsin riktigt klok?

 

Över och ut. Det är sol och jag ska försöka lufsa runt i naturen i spandexkläder.

tiden räcker inte till för skrivande

De senaste åren har varit intressanta vad gäller investeringar och livet i övrigt. I grunden har det varit problem med synen som avgjort vad jag kan göra och inte göra. Med ögon opererade för ett par år sen och synen okej ändrades allt. Med andra ord: jag kan läsa hur mycket jag vill igen.

Det var cirka tio år som det inte var fallet. Under några av dem försökte jag fortfarande att skriva böcker. Jag vet, lätt optimistiskt, men man kan ju inte ge upp. När det inte vill sig så lämnade jag romanvärlden och gav mig på att bli kock. Samtidigt började jag att investera i aktier. Jag kunde läsa tillräckligt för att se att trycka köp- och säljknappen.

Nu, med världen öppen igen, vad fan gör jag nu? Jag vill skriva böcker och jag vill läsa böcker. Men jag vill samtidigt hålla koll på aktier för framtidens skull. Jag är med andra ord i paradiset vad gäller input. Sen har det ju visat sig att det kan bli rätt trångt i paradiset, för där finns inte hur mycket tid som helst.

Och tilläggas ska då att jag sköter en annan blogg, på en egen adress, inte en generisk wordpressida som denna, och att jag där skriver om mitt skrivande. Det är ingen som läser den – heller -, men jag gillar att skriva där. Jag gillar helt enkelt allt skriva, och jag har för lite tid för att göra det.

Jag trodde att jag hade lämnat mina investeringar därhän. För två år sen, efter korkade knän inte tillät mig att cykla, och för att jag fick en hjärnfis, köpte jag en bil och betalade av mina CSN-lån. Där försvann en kvarts miljon i ”onödiga utgifter”. För att upprätthålla mitt mål om att ha runt trettio procent kontanter fick jag sälja av aktier. Detta gjort lutade jag mig tillbaka, slutade att läsa Aktiespararen när den kom (numren ligger fortfarande orörda i hyllan) och tänkte inte på aktier eller pengar på lång tid. Den lösa tanken var att låta det vanliga bankkontot fyllas på och sen vid en  – för nån gång kommer den väl? – nedgång börja fylla på med indexfonder och investmentbolag på månadsbasis.

Och likt förbannat sitter jag nu här och skriver detta dravel. Varför gör jag det? För att jag inte kan låta bli, och för att jag nog trots allt inte är helt säker på hur jag ska strukturera upp mitt sparande. Jag har gjort några nya grejer, jag har ändrat om, köpt och sålt och skapat nya riktlinjer för mig själv.

Men jag är inte nöjd. Och tanken med bloggen är ju att hitta mitt eget sätt att investera, med andra ord hitta den disciplin som krävs.

Jag ska försöka att skriva ned, totalt ärligt, de tankar jag har om investeringar just nu. Jag måste bara försöka att fånga dem först – de springer undan de jävlar, dag ut och dag in, som sedlar tappade från en skyskrapa.