Ahlsell

Ahlsell?

Jupp, jag tecknar. På lång sikt ser det bra ut, på kort sikt överväger chansen att småspararkollektivet drar upp kursen. Plus att en på jobbet lovat att köpa saker som fan på den lokala affären för att driva upp kursen.  Ha ha!

Vore kul att ha rätt, då Fortums uppgång slogs tillbaka idag. För lite vatten i magasinen på kraftverken minsann. Blä. På många sätt blä, de senaste veckorna. Får bara inte grepp på Hm, Novo Nordisk och Telia. Kan inte bestämma mig för att sälja eller köpa mer.

Och det är väl vad man ska tänka. Att bara äga är ju aldrig rätt val. Man kan såklart behålla. Men en åsikt bör man ha. För en aktie är aldrig ”korrekt” prissatt.

Äsch, jag vet inte. Jag är nog för bitter för att vara intelligent idag.

Mmm, pengar i förrådet

Man pratar ofta om rikedom som nåt efemärt, nåt som seglar en över huvudet, nåt tidlöst. Men jag vete fan om jag inte föredrar pengar. Och jag menar nu inte saker, nej, de kan lugnt försvinna ur mitt liv. Boende, bil, sånt kan jag vara utan. Okej, boende som sådant är nödvändigt, men det behöver inte vara vara statusfyllt.

Rikedomen med pengar är friheten att veta att jag kan skaffa mig allt jag vill. Jag vill hellre ha möjligheten att kunna köpa mig än ny tröja än faktiskt äga tröjan. Även om jag skulle behöva en tröja känns det bättre att inte äga den, men att ha möjligheten att äga den.

Jag vet, jag är sån. Men fundera lite, är det inte skönt att göra sig av med saker, att skala ned, att ta bort allt fluff – men ändå ha möjligheten att skaffa sig det där och då man vill ha det?

Efter en diskussion på jobbet som handlade om att lägga undan pengar och att de pengar som sätts in på ett visst konto för att handlas med, sen prompt måste handlas upp, så inser jag att jag inte tänker som alla andra. Och jag undrar: varför?

Jag har aldrig varit vidare intresserad av pengar. Jag måste vara född sån. Med jämna mellanrum så köper jag på mig saker som jag egentligen inte behöver. Men det är alltid saker som jag använder till nåt. Min musikutrustning har jag använt. Nu ligger den i träda i förråd, förutom det som krävs för min podcast, men utöver det samlar den damm. Men med några års mellanrum så kommer den fram för nåt projekt.

Jag kan däremot inte komma ihåg att jag nån gång köpt en soffa bara för att. Eller kläder bara för att. Det har alltid varit för nåt. Nu känns minnet selektivt, men i stora drag har jag lagt pengar på saker jag använder till nåt.

Men jag skulle, nu idag, hellre sett att jag aldrig köpt nåt över huvud taget. Det hade känts bättre med pengarna på banken.

Frågan är med andra ord: ska jag nån gång lyckas att tömma hela förrådet? Svaret är: nej. För rätt vad det är så åker förstärkaren till gitarren fram igen. Nån återförening av nåt band blir det väl, nåt uppträdande, nån inspelning. Och detta retar mig så det gör ont. Jag skulle vilja tömma förrådet för att kunna känna att jag har kontroll på det. Men det är ekonomiskt korkat.

Har detta nåt med aktier att göra? Jupp. Jag sitter på aktier nu och jag är inte helt trygg med dem. Jag skulle vilja göra mig av med dem. Med dem alla, om jag ska vara ärlig. Men det har jag ju lovat mig att inte göra.

Faran av att ha läst A Random Walk Down Wall Street är ju att man slutligen förstår att det inte finns nån chans att se hur företagen ter sig i framtiden. Så, varför ens försöka? Eh, för att man är sån.

 

pengar och stress

För många bloggar, för lite tid. Okej, det är en lögn, men mitt författande tar mer och mer tid i anspråk. Och, ärligt, pengar stressar upp mig, har gjort på sistone.

När mina tillgångar växte, börsen segade på, så var det enkelt att planera och att ligga nästan fullinvesterad. Känslan var att långsiktighet var enkelt. Och när nedgångarna kom så fanns lönen där till att täcka upp. Man såg aldrig riktigt förluster, inte i den totala summan.

Sen kom den stora nedgången på 25 procent 2015. Men man överlevde. Och det var inte 25 procent för mig heller – inte i huvudet, för jag hade inte vant mig vid att portföljen var värd vad den var. Plus att jag sålde vissa innehav i tid.

Men efter detta kom en skada i foten och sjukskrivning. Och där kommer ett tvivel om framtiden om nedgångarna skulle komma igen. För plötsligt finns inte lönen där att täcka upp värdeminskning med längre. Och eftersom den totala pengasumman, den så kallade förmögenheten växt till sig, så är det allt svårare att lappa och laga.

Och den lilla grejen med att det sås ett frö om att jag kanske kommer att behöva pengarna tidigare än jag tänkt mig, att min skada kanske aldrig ger med sig, och att jag måste hitta ett annat jobb och att inkomsten kommer att vara piss och ingenting ett längre tag.

Slutsatsen av livet, så som det har varit, är att det har varit svårt att tänka långsiktigt. Det har varit stressigt att inse att pengarna som ligger där nu kanske trots allt är pengar som behöver användas och inte bara medel för att att i framtiden kunna hoppa av jobbrejset och sitta på kammaren med en pipa i käften som en äkta författare.

Detta sagt, tur att jag inte sålde Fortum utan vågade vara långsiktig. Förlusten är borta i innehavet nu och har balanserat ut HMs pissiga tillvaro. Med vad som händer med HM? Oj, jag kan bara inte bli klok på det. Sjutusen kronor in i företaget för att jag hade lovat mig att köpa vid en större nedgång. Nu åker aktien in i ett låst rum och jag tänker inte titta på fanskapet förrän jag blivit klok på det. Och när jag blivit det har företaget antingen gått under eller dubblats.

För övrigt har jag köpt in mig i Kinnevik igen. Ytterst lite, men tror jag att HM går dåligt för att de är dåliga online, så får jag väl ta konsekvensen av det och köpa lite Kinnevik (Zalando) då.

Oavsett är börsen av mindre intresse tills jag spikat den senaste boken. Prioriteringar, prioriteringar.

Ah, en sak till: svenska aktiebolag kunde gott se till att dela ut pengar fyra gånger per år. Stressen på dem inför rapportsäsongen skulle minska och vi skulle få en mindre volatil marknad. Säger jag helt utan bevis. För det är sån jag är.

Trots allt och kring och runt, jag ligger på plus iår. Tjo.

 

Investeringar när tiden inte räcker till

Efter många långa dagar av författande har jag sakta börjat titta över mina pengar igen. För att förklara läget har jag noll intresse av pengar; jag vill inte köpa nåt stort och dyrt och jag vill inte leva vidlyftigt. Jag vill ha chansen att få välja om jag ska gå gå till jobbet eller inte.

Fram till att jag har tillräckligt med pengar för att göra det, rimligen två miljoner, även om jag jag teoretiskt kan klara mig på mindre, så bryr jag mig inte om pengar, överhuvudtaget. Jag vill att de växer för framtidens skull. Och för att det ska fungerar med framtiden vill jag kunna leva med investerandet under tiden utan att det är i vägen, stressar upp mig.

Så, jag förenklar och försöker att hitta lösningar som är hyfsat maskinella. Till exempel gjorde jag det ekonomiskt korkade beslutet att slutbetala mitt CSN-lån. Men i livet, i det jag lever nu, kan jag vakna upp om morgonen, gå ut, hata mitt nuvarande jobb, andas djupt in av höstlövens dansande luft, och känna att jag är skuldfri. Totalt. De pengar jag har de har jag. Ta den, CSN!

Mitt fina mål som jag satte upp för nåt år sen om att ha trettio procent av mitt kapital obundet för att kunna investera om börsen tankar nedåt fick sig därmed en smäll. Men med mitt bilköp och de aktier jag sålde av då för att just fortfarande ha en trettioprocents marginal finns det inte längre så mycket investerande att hålla avstånd till. Överslagsräknat ligger jag på mellan tjugo och tjugofem procents kontanter. Inte så långt ifrån, trots allt. Och håller jag mig från att fylla på i HM och Novo Nordisk så kommer lönen snart att kämpa upp mig till trettio.

Novo Nordisk… Det gör ont när man inte kollar på sina aktier och upptäcker en tjugoprocents käftasmäll. Och att HM glider allt längre ned. Och att WP Carey börjat tappa ordentligt. Det gör ont. Å andra sidan, jag ska inte ha pengarna nu. Låt de göra vad de vill. Det blir nog bra. Och, nej, jag kommer inte att analysera bolagen och sälja.

För vet ni vad? De är automatiserade. HM och Novo Nordisk ligger ihop med NCC på en liten fin lista med bolag som jag ”aldrig kommer att sälja”. Citationstecknen kommer av att jag kanske måste sälja dem. Och det är en sak. Men jag kommer aldrig att sälja dem av aktietekniska själv, för att de ser över eller undervärderade ut. Och det är en del i min metod för att slappna av.

Jag har en annan metod som jag börjat med, och Nordnet och Degiro får tacken för detta. Jag har en förmåga att bli oerhört snål  när jag ska gå och handla. Fast på ett bra sätt. Varför ska jag köpa kakor? Varför en sexpack folköl? Varför en pizza? När suger slår till och jag lyckas slå bort det, då lägger jag de pengarna på nån aktie istället. Det kloka vore att tänka efter och samla till ett vettigt köp i ett kvalitetsbolag till en låg kurs. Men det här är pizzapengar och de kunde lika gärna vara förlorade. Så på ren pin kiv köper jag en aktie i nåt bolag som jag fått för mig ligger bra till. Ingen större eftertanke. Tack för noll-courtaget.

Och i min automatisering/förenkling har jag också börjat med att investera en tiondel av det jag kan lägga undan på lönen varje månad. Det vill säga, jag tvingar mig att investera det, låter det inte ligga i väntan på ett eftertänkt och överintelligent köp. Ofta kan det bli en påfyllning i nåt av de bolag jag redan äger, men det kan också bli nåt nytt. Men det här är ett bra beslut. Jag vet att pengar måste investeras. Och jag gör det. Mindre ångest, mindre tid för tankar om det. Och mer tid för författarkarriären.

Och hur går det med den? Åh, nästa inlägg, vi tar det i nästa inlägg.

Nätbankerna luktar illa.

Dessa bloggare och deras förbannade inlägg. Som mig och mina då. Jag pratar om långa inlägg som inte har nån mening. Jag pratar om långa drapor med ord som bara är utfyllnad. Att skriva dessa är helt okej och jag kan verkligen inte bry mig mindre om det. Men när de som framhäver sina inlägg, som marknadsför dem, som samlar lösa fakta och smäller upp dem med lösa slutsatser tagna ur ur luften eller bara ord som inte är några slutsatser alls.

Jag önskar så att jag inte var nykter när jag skrev det här.

Det gör ont att läsa bloggar och det känns som att det inte alltid har varit så. Det känns som att vi lyckas bli allt mer ytliga. Kanske är livet inte bättre än, att det alltid går utför. Kanske har jag dåligt minne. Kanske läser jag fel bloggar.

Men låt oss lämna var Petruskos och kolla på Avanza och Nordnet. Vad gör Hemberg egentligen? Skit och ingenting. Och bör de företagen, i all ärlighet och öppenhet mot sina kunder, alls ha bloggar? Jag vet att jag är en idealist. Och jag vet att jag inte är bättre än nån annan, jag har ju, om än motvilligt reklam på den här bloggen emellanåt för att jag är för snål för att betala för en egen domän. Men jag försöker att tänka mig för.

Och vad gäller Avanza och Nordnet så vet de förstås själva att de enbart är flugfångare för småsparare. Deras jobb, det deras företag ökar i värde på för sina aktieägare, är hur många affärer de lyckas få sina småsparare att göra. Och om det händer genom att de bloggar om att det är dåligt för ekonomin att göra många köp- och sälj, det lyfter de sina händer ifrån.

Likväl har jag konton på de två bankerna. Gillar jag dem? Nej, de har sjuhundraelva flikar och är inte logiska. Med tanke på vad för produkter som de egentligen säljer är de medvetet för röriga, och de är verkligen, och medvetet, jag anklagar dem för det, designade för att uppmuntra till att man ska halka in på en ”produkt” som man slår till på i brist på annat.

För det blir som smågodis, eller hur? Det finns inte längre stora marginaler på fonder, så man måste hitta på nya produkter, leda folk in på nya produkter, få folk att fundera över nya produkter medan det på sidan blinkar erbjudanden om att teckna sig för köp i Nisses Vindfarm i Eslöv. Och underligt nog tjänar Nordnet pengar på att man tecknar sig för köp där.

Jag säger att de luras, men jag säger också att det måste vara så för att bankerna som sådana ska fungera. Och tror nån ärligt att Nordnet och Avanza inte kommer att vara fullkomligt som Metro om några år? Där kommer inte att finnas en avgift på aktieköp (Nordnet nu, under hundratusen, Degiro nu, under miljonen); de kommer att vara reklamplattformar. Men de skjuter sig, och de vet om det, upprepade gånger i sina allt större fötter. För varför vill jag ha mina pengar på en reklamplattform?

Ser jag en enda annons så vänder jag mig bort och önskar att här fanns en iglo totalt isolerad i den mellanstora stad där jag bor. Jag kunde tänka mig att betala en mindre slant för att slippa allt tjafs och socialt bjäfs. Nej, Nordnet, nej, Avanza, kunderna vill inte ha era sociala funktioner. Kunderna vill tjäna pengar. Och ni vet och jag vet, att det är inte vad ni hjälper till med. Fy.

grisen skriker

Var börja? I soffan hemmavid, så klart. För där sitter jag nu. Och tittar så smått på min ekonomi.

Jag blev uppsagd på ett jobb, skaffade mig ett nytt jobb med högre lön (dålig lön likväl, jag är trots allt kock), köpte en bil samt sålde aktier för att hålla mig till trettio procent kontanter efter bilköpet. Och vad händer? Ah, men en fotskada gör att jag slutar på jobbet jag började på att gå och drar hemma, frustrerad någe nog. Kan jag fortsätta att jobba? Är det så pass illa? Tvivlen kommer.

Dum som man är så ger man sig sen på det hela igen. Med diverse skador som inte verkar gå att träna bort har jag gjort sista försöket nu med att fortsätta att jobba som kock. Och var? Mitt gamla jobb. För de ringde och sa att, eh, du vill inte komma tillbaka?

Så, mitt gamla jobb – OCH en bil som jag inte vill ha, då jag har gångavstånd till jobbet. (Om man känner för femtio minuters promenad, det vill säga.) Det irriterar mig nåt fruktansvärt.

Smärta och utgifter och osäkerhet. Saker kunde vara mer lysande.

Finns det dock inget bra? Jovars, mina ögon har blivit bra mycket bättre och jag har tagit upp mitt författande igen. Stilen börjar att återkomma och jag har skrivit en ny bok som jag nu putsar på och jag har startat en podcast med en novellserie som jag också skrivit. Och jag skriver på en ny bok. En hemsida finns och en webshop är redo att gå online. Kort sagt, framtiden, då när jag inte behöver jobba längre, är förberedd.

Böckerna är helt okej. Jag har fem böcker liggande och jag har läst igenom dem för första gången på tio år nu. Det finns en utveckling i stilen i dem och jag börjar närma mig resultat där jag känner att, nä, nu jäklar blir det nåt av. Men vi får väl se. Huvudsaken är att det rör på sig, och att jag KAN läsa dem. Bli aldrig författare och tappa förmågan att läsa det du skriver. Inte bra för humöret.

Så. Jag lever och jag har börjat att titta på min investeringar igen. Efter att ha sålt av den del när jag köpte bil tittade jag in på mina konton en gång på ett halvår, tror jag. Och det var skönt. Att inte bry sig, att leva lite med ord istället för siffror var skönt. Eftersom nya romanen till viss del handlar om ekonomi så smyger jag mig tillbaka igen.

Vad ska jag investera i nu då? Eller, vad har jag? Tja, HM, Novo Nordisk, WP Carey och Fortum är de likvärdigt största innehaven. Tobii, NCC, Telia och Spiltan AB har ungefär halva storleken av de först uppräknade.

Jag ska se om jag inte kan sätta av lite tid från skrivandet för att samla min tankar kring investerandet. Men vi har trots allt en udda tid med räntor och skuldberg och… Ingen förstår längre vad som kan vara runt hörnet, alltså, mindre än vanligt. Så, kanske är det smartare och inte tänka, trots allt. Och är det så, då har jag min strategi klar: inte sälja, bara gå åt sidan och blunda. För vet jag inte mer, så ska jag inte göra nåt. Så enkelt är det.

 

förenkling av liv och investeringar

Varför krångla till saker? Jag är bra på det. Jag jobbar stenhårt på det, varje dag, men jag gör det omedvetet. Allt jag vill ha är en tillvaro utan kuvert eller mejl som dyker upp. Jag vill inte ha tio skjortor i förrådet, jag vill inte ha ett förråd. Och det är samma med pengar.

Jag har funderat länge på varför det ska vara så svårt göra som man vill. Jag menar, vem eller vad hindrar mig? Jag har sorterat bland kläder, jag har slängt kassar med gamla papper från studietiden, jag har gett bort böcker och gjort mig av med glas och muggar. Men att komma ned till den gränsen där jag tror jag skulle må bäst, det är svårt.

Trenden är bra, jag har färre saker och färre papper per år. Jag har lyckats avregistrera mig från min blippande mejl från nyheter om nya löparskor och uppdateringar om företag jag är intresserad av. Om nåt händer på Facebook behöver jag logga in på Facebook för att se det. Nope, där ljög jag. Meddelanden och nya kontakter poppar upp i notiser på telefonen. Men jag tror det är allt.

Det vi pratar om är, tror jag, osäkerheten vi alla bär med oss. Att ha saker, att ha ett inflöde av nyheter gör oss trygga, grundar oss. Men det stressar samtidigt. Och jag känner starkt att stress vill jag kunna kontrollera. Jag vill ha avgränsade områden där jag tillåter mig själv att stressa. Jag vill känna att det spelar roll, att en insats görs, när jag väl kopplar på hela mig själv och stormar fram. Litegrann som en fotbollsmatch där man väljer att inte rusa efter varje boll utan stå vid sidan och vara smart.

Men viktigare än trygghet är rädslan över att ta beslut. Om man har mindre fluff kring sig så ser man naket vad som spelar roll i livet, man tvingas se det. Och tänk om det inte finns nåt där? Tänk om man behöver alla sina kringgrejer för att fylla ut dagarna. Och tänk på dina pengar. Om du inte har nån automatisk överföring, om du inte har några favoritaktier du fyller på i, om du inte har fonder du kan lasta in pengar i så du ”slipper” ta besluten själv?

Jag jobbar på mina svagheter. Och ju färre saker jag har kring mig desto klarare blir allt. Att sortera bland de som skriver vettiga saker om ekonomi och de som verkligen borde hålla käften för att alla lycka, det är ett bra steg att ta. Det är det jag försöker ta. Vilka ger mig nåt och vilka tar egentligen bara energi. Vilka stökar ned mitt liv och vilka reder upp det.